knas bror
Så låg vi där till slut. Svettiga, nakna och tysta. Hela kvällen hade kunnat vara tagen från mitt liv för ett halvår sen, förutom den där lite underliga känslan. Det var väl nervositet antar jag. Vi är ganska dåliga på att prata du och jag, därför glider vi tillbaka in i trygga vanor trots att de är borta för länge sen. Det blev inget avgörande ögonblick då vi fann varandra igen. Det var en lång och trevande process där vi möttes halvvägs, eller det är så jag hoppas att det var i alla fall? Jag vet inte vad du tänker. Jag vågade inte fråga heller. Jag vet ju inte ens vad jag själv tänker längre.
Kommentarer
Trackback
