supersonics

Det känns som om jag hela tiden går på helspänn och inväntar att bomben ska slå ned. Stunden då jag kommer att känna hur hemskt jag faktiskt mår, när jag förstår att det har hänt. För just nu är det bättre än vad jag hade väntat mig. Jag har alltid trott att när den här hände skulle varje dag kännas som att jag långsamt kvävdes till döds, men jag mår faktiskt inte helt jävla piss. Jag saknar dig så att det gör ont, men jag klarar det.

Jag sysselsätter mig med annat. Följer Kippes brors råd, ta stöd av kompisarna och festa mycket. Struntar i plugget för att hänga med dom bästa. Blir utslängd från woken med hägerstenscrewet. Mysfika på fredag med classmatesen. Festa med sköna brudar på lördag. Och imorgon blir det utgång för att fira två födelsedagar! Har saknat onsdagsutgångarna, blir det en standard på collage eller vågar vi testa något nytt? Håller med Harrami, inte något jävla lök-babas iallafall.


Så jag mår hyfsat. Men det hindrar mig fortfarande inte från att börja darra i hela kroppen när han precis i detta nu börjar skriva till mig på facebook.