supersonics

En sån där omtumlande dag. Som man liksom är utmattad efter.

Den börjar med att man nästan går in i den där killen. Killen man inte pratat med eller träffat på två månader. Han som man bett att aldrig höra av sig igen. Som flyttade till en annan stad och man trodde att man skulle slippa de närmsta åren. Ja, precis han går in i samma tunnelbana som jag. Genom samma dörr men jag lyckas precis fly. Ser honom gå in när jag diskret glider ut genom nästa. Blir arg, han är inte ens medveten om att jag precis var en meter ifrån honom och jag står där ensam med hjärtklappning. Konstaterar slutligen förnöjt att han inte är en sån kille jag hade spanat in.

 

PS. Extremt ful sombreromus någon av oss övervägde att publicera här.