supersonics

Många av mina vänner har aldrig varit kära. Förälskade måhända, men de har inte känt den där djupa och livsavgörande kärleken. Jämfört med dem har jag varit kär många gånger. Eller kanske inte ett flertal gånger, men lång tid.

Det är dagar som denna som jag leker med tanken att jag inte alls är kär, och aldrig varit. Ni vet, på riktigt. Av någon märklig anledning känner jag en viss tröst av att tänka så. Det är en slags försvarsmekanism. Vad du än kommer säga till mig, så spelar det ingen roll. Jag kommer finna den riktiga, storslagna kärleken en dag, och då kommer jag skratta åt hur dum jag var som trodde att det här var äkta, och att jag kunde låta mig såras över något så fjuttigt.

Men sen ser jag hur ett gäng killar precis börjat kasta papperskorgar på varandra i ljushallen och jag tänker, fan, jag är ju redan så jävla körd.









Och det här är fjärde dagen utan att vi har pratat.