supersonics

Mätt och lite småfull lämnade jag O'Learys tillsammans med min familj igårkväll. Sådär som efter en mojito, två öl och en bailys coffee, ni vet. Klarade att dricka i mitt papperslösa tillstånd för att servitrisen kände igen mig. Ajdå.

Nästa anhalt: Hem till han som jag träffat en del senaste veckorna. Vi har tagit promenader och fikat ihop. Jag tycker att han är intressant. Han tycker att jag är fruktansvärt söt. Mer än så vet jag inte, men jag trivs i hans sällskap. En film och några koppar thé senare (wooow) låg vi och hånglade i hans säng. Det var rätt trevligt, ända tills min mobiltelefon ringde.

Maximal chock när jag ser namnet på displayen. Exet, Den blonde italienaren, Han. Det märks på mig när jag klickar samtalet. Det märks att jag är skakad och att jag inte är så pigg på att hångla längre. Får ur mig någonting i stil med "Hehe, det var bara nån jag verkligen inte trodde skulle ringa", varpå jag irrar med blicken och är allmänt stiff.

Vi började återfinna vårt mood när telefonen ringer igen. Och igen. Och igen. Tillslut svarar jag. Försöker inte ens dölja irritationen i rösten när jag frågar honom vad han vill. (Största cockblocken ever liksom...) Han säger att han verkligen måste få prata med mig och jag svarar att visst, jag ringer dig om en stund.

Den jäveln. Hur gick vi från ingen kontakt alls till "Jag ringer dig om en stund"?

Men hur gör man när det visar sig att ens ex precis förlorat sin kusin i en bilolycka? En fjortonåring på väg till skolan. Hans tvillingbror satt bredvid. Vad säger man när han gråter som ett litet barn och vill prata om det? Man kan inte lägga på, inte när man tänker på hur han höll mig när jag grät. Inte när hans familj åkt ner till Italien och han är ensam i en annan stad.

Han berättade om sitt liv och jag om mitt. Jag berättade varför jag klickade honom. Han grät mer.

-Jag ringer dig imorgon. Du får svara om du vill.

Hur kan man inte svara när man är så fasligt orolig för honom?