supersonics

Jag har föreställt mig scenariot flera gånger i huvudet.
Formulerat meningar.

Det skulle vara en sån där ljus natt nära midsommar, precis innan gryningen och min cykel hade inte punka längre. Kanske hade jag druckit lite vin på balkongen innan men inte så att det märktes.

Blommorna skulle dofta som det bara gör en sommarnatt. Jag skulle ha tagit cykeln över de två broarna till Söder och ställt den någonstans på Götgatsbacken. Väl utanför hans port hade jag ringt honom fastän jag minns koden klart och tydligt.

När han kom ner skulle han förstå direkt. Jag skulle förklara allt.

Hur vi är kvar i någonting vi egentligen borde lämnat. Att det var okej med honom men inte med mig och hur ont den vetskapen gjorde. Hur det inte finns något vi längre, vi har ingen framtid. 

För somliga ljus måste brinna ut. Allt vi gör nu är att förstöra.

Jag kanske skulle ljuga om att jag träffat någon annan som jag gillade. Han skulle nog bli svartsjuk, ta illa upp. Den här delen av scenariot är lite svår att föreställa sig. Vid det här laget skulle jag ha svårt att hålla tillbaka mina tårar.

Morgonen skulle börja gry när jag märker att det är kyligt. Jag skulle dra koftan tätare omkring mig och med tillbakahållna tårar i rösten förklara att detta är sista gången vi ses. Sista gången vi pratar så här och sista gången vi hör ihop.

Att jag skulle försöka glömma honom nu, men att jag alltid kommer minnas. Han kommer alltid vara den första för mig och det kan ingen ta ifrån mig, oavsett.

Jag skulle varken vara förmögen att gå eller stanna kvar. Kanske han bad mig att stanna. En sista natt, sista promenad. Vad som helst.

Utan att lyssna skulle jag vända mig om och gå därifrån. Med ryggen vänd skulle tårarna få rinna och hjärtat tillåtas att andas.

Fågelkvitter skulle höras och det skulle vara ljust. En ny dag och jag skulle tänka att det måste funka. Han skulle plugga i en annan stad i höst, jag skulle vara kvar.

I början skulle jag tänka på honom ofta. Jag skulle undra vad som hände i hans liv, rörde sig i hans huvud och vem han älskade. Han skulle nog tänka på mig ibland med. När han använde de strumporna jag gett honom, hörde den där låten eller såg någon bild. Kanske skulle han läsa mina brev och minnas mig. Vi skulle nog båda ibland tänka på oss, att vi skulle ses någon gång i framtiden när allting var annorlunda.

John Mayer – Slow Dancing In A Burning Room - Live at the Nokia Theatre 

Don't you think we oughta know by now
don't you think we shoulda learned somehow?