supersonics

Jag vet inte. Jag är inte så mycket för film.

Jag känner en lättnad. Som att jag precis undkommit fara. Men min lättnad övergår snabbt till ledsamhet. Jag känner mig ledsen över att jag blev rädd. Jag känner mig ledsen för att jag tvivlade, för att jag blev nervös, för att hunden skällde, för att jag ljög. Jag är ledsen för att jag inte kunde svara på en fråga som jag borde blivit så glad över att få.
Jag är ledsen för att jag är ledsen och för att jag hade varit ännu mer ledsen om jag svarat och det hade visat sig att han egentligen inte brydde sig om vad jag sa.

Jag är ledsen för att livet fortsätter att oupphörligt försätta mig i situationer som alltid resulterar i att jag blir besviken på mig själv. Så fruktansvärt besviken.

Det finns bara vissa saker i livet som är bättre okända. Saker man önskar att man aldrig frågat, aldrig sett, aldrig hört eller aldrig känt.