supersonics

Och man får det där samtalet en måndagskväll. Samtalet som man bävat inför men som man visste skulle komma för det var oundvikligt. Och man förstår att han tänkt och man förstår att han vill prata men huvudet skriker ändå

Nej nej nej

Sekunderna innan han yttrar de fällande orden. Fast man såg dem komma. Man har väntat på dem och man visste det redan innan han själv gjorde det. Så kniper man ändå ihop ögonen och lägger sig på golvet i fosterställning när han säger att det känns fel och att vi måste prata. Och man frågar om vad fast man

Vet vet vet

Att det inte går att säga nu. Att det ska tas öga mot öga. Och man vill inte så man gråter men man måste så man torkar tårarna och man orkar inte så man dröjer några minuter. Men det ska sägas någonstans. Viskandes i en hall, på en bro. I en bil. Ja, i en bil och man hoppar in i bilen men nu skriker hjärtat också nej och man vill bara

Bort bort bort

Från honom och natten och Hägersten och hans undvikande blick. Och man inväntar och han inväntar och det bränner bakom ögonlocken så man låter bli att prata för man vill inte att den tunna hinnan ska brista och hjärtat är litet så litet nu. Man blundar och dämpar skälvningarna som går i stötar genom kroppen och man inväntar.