supersonics

Idag är det ett år sedan han och jag låg här i sängen bredvid mig och vi låg så nära att jag kunde känna hans hjärtas bankande mot mitt bröst och jag höll nästan på att somna och var därför inte säker på att han hade ställt frågan som jag trodde för han sa det så tyst men han hade faktiskt vågat och jag blev så överraskad och glad att jag knappt kunde få fram ett svar men jag lyckades även om jag fick upprepa det någon gång och vi skrattade och sen var det vi två helt enkelt.

Ett år har gått sedan jag blev tillsammans med honom. Han som jag alltid brukade jämföra alla killar jag träffade med, och som så klart alltid visade sig överlägsen. Han var min mall för den perfekta killen, för jag kunde inte tro att jag faktiskt skulle kunna få originalet.

Vi har varit tillsammans länge nu. Vi var bra vänner innan, men har under den här tiden kommit varandra så himla nära och fått se så många fler sidor hos den andra. Det räcker med en blick i samförstånd för att vi ska kunna falla i skratt tillsammans, åt någonting som ingen annan skulle förstå. Vi fyller i varandras meningar för vi vet exakt vad den andra tänker och vilka ord den använder.

Men samtidigt överraskar vi ständigt varandra. För varje dag som går öppnar vi oss själva lite, lite mer och låter den andra komma närmre. Varje stund med honom är så jäkla värd, om ni förstår vad jag menar. Fastän jag börjar klockan åtta dagen därpå har jag inga problem med att sitta uppe till tre och bara prata och dricka te med honom, för jag vet att just den här stunden kommer aldrig igen och jag jag vill ta vara på all tid jag får med honom. Han kan få mig att både le och stamma och gråta om han nu skulle vilja det, för han har en sådan effekt på mig som jag aldrig upplevt förut och inte förstår mig på. Men det gör ingenting, för jag älskar hur han får mig att känna.