supersonics

Jag har ett problem som jag inte vet om jag ska skratta eller gråta åt. Förut var det rätt roligt, kunde skoja om den tredje parten i förhållandet och tyckte det till och med var lite sött, men nu har det gått för långt. Jag känner mig förnedrad och bedragen. Åsidosatt och bortvald. Känslan att inte räcka till kryper under skinnet, vetskapen att han hellre vill umgås med någon annan. Ni kan nog förstå vad som hänt. Jag har blivit utsatt för en bromance.

De spenderar skoldagen ihop, de hänger med varandra på eftermiddagarna, de pluggar tillsammans och när de inte kan ses så ringer de varandra. På vardagskvällar precis innan vi ska gå och lägga oss ringer han med ursäkter som "jag måste veta vad andra frågan på naturkunskapen var" och de pratar i en halvtimme om allt annat än plugg. De avslutar t.o.m. samtalet med att säga att de längtar till 10.25 morgonen efter, då de får ses nästa gång. Sedan lägger de på, båda med ett saligt leende på läpparna.

Jag fattar, broes before hoes och särskilt ni judar måste ju hänga ihop. Men hur vet man att en bromance har gått för långt? När slutar manlig vänskap vara gulligt och övergår till obehagligt? Har jag förlorat min pojkvän för alltid?