supersonics

Kipango don't worry, jag är säker på att finns en miljon killar som vill vara kkompis med dig. Någon borde hålla kunna leva upp till din nivå.

Själv jobbar jag på en ny. Den gamla sa ngt dumt så honom kastade jag. Men när vet man egentligen att man är bara KK? Inte på g, inte några som gillar varandra men som inte riktigt kan få det att funka. Utan en realtion utan känslor men med sex. 

När slipper man allt tjaffs och skådespeleri? Vi vill ju bara ligga lite.
När blir:  ska vi hänga? till, ska vi ligga? kort äkta och ärligt. När slipper man låtsas som om man inte vet vad som kommer att hända? 

Jag hatar kallpratet och när man långsamt kommer lite närmre varandra, myser i sängen och läpparna långsamt närmar sig varandra och sen till sist åker kläderna av. Jag pallar inte. Det är ju det fina med en kk.

Till skillnad från ett onenightstand. Där är ju det tvärtom där är det spänningen och nyfikenheten på det nya, en nya kropp, att få se vad som döljer sig under kläderna som är grejen. Man vet vad som ska hända, men samtidigt inte. Osäkerheten är eggande.

Med en kk vill man ju leva ut sina fantasier ( i väntan på prinsen, såklart)