supersonics

Bredäng var vackert idag, träden brann och himlen var klarbå. Det är sådana stunder man undrar om livet inte är ganska fint ändå. Det kanske inte är så smutsigt som det känns när man pulsar genom den gråa snön i axelsbergs centrum i mörkret och undrar vad man lever för.

Eller så är det såhär: livet är precis så vackert och underbart som det känns i dem stunderna, och precis så smutsigt och vidrigt som det känns i dem andra. Kontraster lika skarpa som svart och vitt behövs.

Jag spiller mitt hjärta men lyckas aldrig träffa riktigt rätt.