supersonics

Man är ju fortfarande sliten efter Berlin. Sover till ugefär nu, improduktiv på dagar och kvällar. När jag kom hem crashade jag i sängen och sov i fem timmar. Inte så konstigt med tanke på min kaotiska hemresa. Dricker en halvtimma innan avresa. Packar på en kvart, vet att jag har övervikt och av någon anledning sätter jag på mig massa konstiga kläder, trodde väl att jag skulle väga mer då. Däckar i taxin och chauffören kör som en dåre.

Gled hem i jeansshorts, paljettshorts, byxor och så baggyjeans på det. Hade på mig en jävla massa tröjor också och måste helt enkelt sett galen ut. Det jag i mitt fulla tillstånd inte tänkte på var att jag hade på mig kläder som använts hela veckan, vilket resulterar massa småmynt i form av 1-och 2-centare i alla fickor. Självklart piper jag i metalldetektorn när vi har asbråttom till incheckningen. Vi har för mycket packning och dumpar hårtorken som vi råkade få med oss och tillhörde lägenheten. 

Jag är för full för att fatta allvaret och en tant checkar mig och jag piper verkligen överallt. Det slutar med att hon tar in mig i ett bås och jag får ta av mig alla mina byxor. Då hittar hon källan till allt pipande- mina småmynt! Och jag står mest bara och fnissar för det kittlas. Hon måste tyckt att jag var väldigt udda.

Som om inte detta vore nog har jag i mitt tillstånd även glömt att man inte får packa ner flytande vätskor i handbagaget. Vid det här laget börjar vi få riktigt bråttom, det förstår även jag. Jag rotar upp massa saker ur väskan och hon pekar på en värmekamera. Vill att jag ska casha för någon plastpåse och jag langar fram näven med småmynt och springer därifrån. 

Flygresan hem kändes som ungefär fem minuter lång, jag var rådäckad. Men ruset övergick till bakismisär, skrattet blev till illamående. Jag insåg att allting inte var så jävla nice längre och när planet landat förstod alla vad jag sa igen. Vi var i ett kallt och grått Sverige och flygbussresan Skavsta- Stockholm kändes som fem timmar, och jag hängde rätt mycket på busstoan.