supersonics

Och jag såg på dig på riktigt, utstuderade dig. Det var med avsky, jag hatade allt med dig. Ville inte ha dig i mitt liv. Inte efter det du gjort, förnedrat mig. Gjort mig till en osäker individ.
Samtidigt som jag hatar dig har jag ändå en viss respekt för dig. Jag vet inte hur jag ska hantera dig, vet inte var jag har dig och du har en sådan otrolig makt över mig. Det är för tillfället dig jag grundar mitt humör på, och sen du kom har jag inte kunnat träffa någon annan. Även om jag vill så finns du alltid där emellan.
Det är du som avgör om jag får gå ut imorgon, så snälla, rara svinkoppor (AKA impetigo). Kan ni inte lämna mig?