supersonics

Jag har obehagliga tankar, eller dagdrömmar kanske man ska säga. Jag vet inte vart dem kommer ifrån, dem bara ploppar upp i huvudet. När som helst och vart som helst. Dem gör mig rädd och dem känns så verkliga att jag nästan tror på dem, och då får jag panik. När jag satt på tunnelbanan här om dagen var jag gråtfärdig. Det är tankar om att jag ska förlora dem jag älskar, att ni ska sluta älska mig, att folk ska försvinna. Jag har det så bra, kan det vara såhär för evigt? Jag tänker att jag måste uppskatta det jag har mer, inte tänka så mycket på vad jag inte har. Det ska jag göra.