supersonics

Klockan är mycket, runt tre på natten. Jag borde sova. Min kära vän har lyssnat på sin kropp och däckat bredvid mig i soffan. Hon är fin, en bra vän. Det är alla mina vänner. Grymma tjejer. Tjejer som behövs. De får mig att må bra. Jag lyssnar på soft musik och filosoferar. Som vanligt. Filosofen, stämmer det? Mycket möjligt. Jag gillar att tänka. Jag trivs med mina tankar, de kan hålla mig sällskap i timmar. Märkligt. Men nice. Att trivas med sig själv är jävligt underskattat. Man kan fokusera på andra saker än sina grubblingar och funderingar. Fokusera på att ha kul. Livet är chill när man mår bra. Jag vill att andra ska förstå. Förstå hur sweet det är att vara nöjd. Och att det inte är så jävla svårt som man kan tro. Det är inte svårt att bestämma sig för att vara glad. Det är faktiskt så enkelt som det låter. Det handlar om ett beslut. Jag vill inte ödsla tid på att må dåligt. Sure, man behöver kämpa och man har alltid sina ups and downs i livet, men fatta vad grymt det är att känna att man mår bra! Den enda nackdelen som finns med detta välmående är rädslan för att bli ledsen. Att falla tillbaka i gamla mönster. Inte känna sig tillräcklig. Dålig. Ful. För när man är ovan vid att må bra hela tiden så är rädslan för att förlora den känslan otroligt stor.

Nu fick detta inlägg en annorlunda vändning. Kunde inte publicera det i natt på grund av tre fulla män som kom hem från kryssning. Istället för att lyssna på min softa musik så blev det Dr. Alban och HipHop för hela slanten. Det skulle supas,rökas och tjoas (inte för våran del dock). Vi gick och la oss och vaknade upp till strålande sol. Nu; Våfflor!