supersonics

Av någon okänd anledning så tycker okända ex-blommensbergskillar om att adda mig på facebook och skriva till mig. Försöka övertala mig att jag vet, eller borde veta vilka de är. Men jag är grym på namn, ansikten och utan alkohol i kroppen brukar jag ha en viss koll. Iallfall denna kille som adda mig, som jag bara accpetera för jag trodde det var en kille i min syrras klass, är ni vet lite(läs mycket) för på och nyfiken. Jag behöver inte göra något han snackar för oss båda. Vi är nu på det stadiet där vi ska kallprata lite, har han gjort klart för mig. Sen så lär vi känna varandra bättre innan det sedan är dags att ses över en fika. Vad kan en godtrogen uttråkad liten flicka göra?

- Kan inte du berätta lite om dig själv?
- Börja du så får vi se hur det blir
- Jag gillar...... bla bla bla bla meningslöst blabla
- Nej
- Vadå nej?
- Nej
- Du behöver inte berätta om dig sälv
- Nej
- Är nej det enda du kan säga?

Jag svarar inte, tycker jag är ganska tydligt med mitt budskap, leave me alone. Men i morse fick jag inte ett, utan två svar på mitt icke svar .Ska man skratta eller gråta? Skulle jag någonsin bli intresserad av en kille som är så sjukt ointressant, ständigt hör av sig och om man inte svarar på ett sms löser det med att skicka ett till. Jag döper om honom till David Beckham för att muntra upp mig själv lite.