supersonics

Vad är det med mig och killar? Hur mycket jag än försöker, eller hur lite jag än försöker, så hamnar jag alltid med drägg-killar. Det är bajare,pundare,söderdrägg,förortsdrägg etc. Så fort jag börjar snacka med nån så visar det sig alltid snabbt att han tillhör samma långa kedja av snubbar. Börjar citera kartellen, tänder en gås, tar av sig hoodien och har på sig en bajentröja..

Några inlägg ner skrev blondie om hur jag tappat mitt romantiska sinne. Finns flera anledningar till det. I've got burned. Men det är också för att jag inte pallar. Jag tröttnade till slut på att gå runt och längta efter nåt som tyvärr inte fanns nånstans att hitta. Helg efter helg, fest efter fest. Jag var deppig på vardagarna för att jag inte hade nån. För den där mystiska,underbara killen fann jag aldrig. En gång gjorde jag det, men jag var en fegis och jävligt osäker på den tiden och vågade inte ta tag i det.

Nu lever jag singellivet till fullo och kan inte klaga. Jag kan maca, bli macad på, vara fri när jag vill vara det, låtsas vara upptagen för en natt, välja vem jag vill vara med varje dag. I can play my field. Men det jag gillar mest är att jag kan vara med kompisarna hela tiden när man inte är med killar. Sure, man behöver lite av det motsatta könet minst en gång i veckan, det är ingen tvekan om den saken. Fråga mig, jag vet. Veckan brukar alltid sluta med att jag är ett kåt, frustrerat fullo. Men det är så sweet att känna att man har all tid i världen att bara njuta av livet med sina kompisar. Uppleva allt med sina systrar.

Jag älskar killar. Jag älskar att vara med killar. Jag älskar att tänka,prata och sjunga om killar. Men det gör det ju nästan ännu mer självklart att jag inte bara vill vara med en. Inte för tillfället i alla fall. För visst, jag drömmer fortfarande om den där perfekta kärleken och jag skulle aldrig banga på att vara en flickvän om killen får mig på fall. Vem skulle det?
Men just nu är jag nöjd. Just nu vill jag fortsätta äta med olika killar varje helg. Och just nu träffar jag inga killar som får min mage att pirra.

Med detta sagt ska jag nu snart möta upp en pojke med ett namn som jag är osäker på. Han heter ett på facebook men det är inte det som han sa till mig när vi hälsade första gången. Fråga mig inte hur han lyckades få mig att gå med på att titta på film i mitt rum. So not my style. Jaja, får se hur detta ter sig. Förmodligen inte mannen i mitt liv, men det spelar ju ingen roll. Eller hur?