supersonics

Jag har en vän. Förut drömde hon om en mystisk men ändå trygg kille (helst en mörk hipphoppare) som hon kunde dela sitt liv med, gå på promenader och ha vackra stunder tillsammans med. Förut drömde hon om kärleken och alla fester var enbart ett medel för att hitta den. Nu för tiden diggar hon fortfarande coola mulatter, men har lagt ned kärleksdrömmarna och lever singellivet fullt ut ända till kanterna. Pojkvänner är inget för henne – det är ju sommar! Kör bara.

Jag har en annan vän. Hon är väldigt på g med en kille, ni vet tillsammans-men-inte-facebook-officiella. Han är den perfekta killen; rolig, respektfull och är t.o.m. känd som snygg-xxx på hans skola. Men när han vill snacka om "var de står" så undviker hon att svara och skämtar istället om att hon ska ligga med en av hans bästa kompisar. Enligt henne är ett polygamt förhållande det ultimata och drömdejten är att kicka skiten ur killen på fifa.

Vad har hänt? Jag trodde alla kvinnor innerst inne drömde om en romantisk kille som säger de rätta sakerna vid rätt tillfälle, betalar notan och får ens hjärta att sluta slå. Nu känns det som om alla ens vänner klagar på de corny repliker som killen tar till och hur kärlekskranka grabbar är överhuvudtaget. Rollerna har blivit ombytta.