supersonics

Kent – Utan dina andetag

Tre år idag. Det är sjukt hur fort det gått. Hur mycket som hänt. Hur stor del av mitt liv du har missat.
Och desto mer tid som går, desto mindre del av mitt liv blir du. Kan man ju tro.

Du kommer aldrig se mig fylla arton år. Stå på min skolgård när jag tar studenten eller ens träffa min första pojkvän. Om jag någon gång får barn kommer de aldrig få träffa sin fina mormor. För det skulle du blivit.

Vi hade mycket kvar att göra, du och jag. Fjorton år må vara en lång tid men jag behöver dig en livstid. Behöver dig idag och har behövt dig otaliga gånger de senaste åren. 

Jag vet ärligt talat inte själv hur jag klarat mig. Kanske med hjälp av familjen. Av mina fina vänner och andra tidsfördriv. Kanske jag inte har klarat mig, jag vet ju inte alls hur jag skulle varit om du fanns.

För någonstans vill jag ändå gärna tänka mig att det finns en värld bortom denna värld, en så mycket vackrare. Då denna värld bara blir en värre plats tas vissa ifrån oss, till ett bättre liv som de har gjort sig förtjänta.
Någonstans vet jag att det är hoppet och minnena som håller dig kvar. Du fanns för mig, men finns nu i mig.
Någonstans vill jag gärna tro att vi kommer återförenas en vacker dag. Som mor och dotter.