supersonics

Resan var soft. Bra väder och lagom tempo. Shopping och god mat. Semesterns ord vad utan tvekan "märkligt". Fråga mig inte varför, kändes bara rätt. Något som stör mig dock, även fast det var en sån bra resa så gick jag runt hela tiden och tänkte på vad jag missade där hemma. Ett problem som jag alltid har när jag reser. Det hjälpte inte heller att det faktiskt hände ovanligt mycket här hemma. Och jag kunde bara gissa mig fram genom att läsa de kryptiska inläggen på den här bloggen. Ett desperat meddelande efter hjälp sändes på facebook till Kipango, och hon och kakan kom till undsättning genom att skicka ett mycket underhållande sms.
Nu är jag i alla fall hemma. Gladare än på länge. Kärt återseende med mina grymma vänner (vi hade bara vart borta från varandra i 4 dagar. Jag är svag). Jag hann också med en prommis på söder i det fina vädret med min polare fotografen. Han köpte giftpinnar åt mig. Två paket. Jag har ju cash, pengar är inget problem HA-HA. Dessutom är ju det bara småpengar... Jag bjöd honom och vi njöt en timme av Stockholm.
Nu sitter jag hemma hos apan med adidas. De städar och jag vet ärligt talat inte varför jag inte hjälper till. Jag har burit ner soporna i alla fall.
Nej men usch, vilket inlägg. Jag skriver om sopor och giftpinnar. Vilket liv jag har jämfört med de andra. Inget intressant. Varför ska jag ens publicera detta? Vill någon läsa? Varför fortsätter jag skriva?!
hejdå...

P.S jag blev inte ledsen eller deprimerad nu. Jag är fortfarande lika glad. Ville bara visa att jag själv fattar hur tråkigt detta inlägg är. Happy Face on!