say anything
Tystnader. De kan vara sköna och befriande. Under vissa tystnader förstår man varandra bättre än om man skulle klä tankarna i ord. Ibland kan det vara nödvändigt med en paus från pratet för att låta meningarna sjunka in. I en tystnad kan man mötas i samförstånd och dela så otroligt mycket med varandra.
Och så finns det de stela tystnaderna. Jag har en hatkärlek till dem. Det är underbart att bevittna en pinsam tystnad mellan två andra människor. En sån när man bara kan luta sig tillbaka med ett flin, kanske till och med göra dem ännu mer obekväma genom att uppmärksamma det stela i situationen med nån irriterande replik, typ "Ja.. Här var det ju livat" (dock kan detta ha en motsatt effekt ibland eftersom det brukar framkalla skratt och därmed är den stela tysnaden bruten).
Men blir man själv utsatt för en stel tystnad är det INTE kul. Så fort tystnaden kommit är det nästan omöjligt att bryta den, och ifall man gör det blir det oftast med nån fråga om skola eller väder som är så lam att det är uppenbart att det enda syftet med den var att komma ur det obehagliga silentium man är i. Och ju längre det tar för en att komma på något att säga, desto mer meningsfull känner man att det man ska kläcka ur sig måste vara. Man känner svetten i pannan samtidigt som hjärnan jobbar på högvarv för att komma på något vettigt samtalsämne, kollar sig runt i hopp om att se någon person som kan rädda en från hela situationen. Man kanske rentav börjar nynna eller vissla. Till slut inser man att man lika gärna kan ge upp. Det är då man flyr efter att man ursäktat sig med att man ska "längst bak i vagnen" eller "träffa en kompis".
Sen finns det ju de stela tystnader där det är stelt av en anledning, typ när man möter ett ex eller gammalt ragg. Det är då man lättast bryter tystnaden genom att uttala stelheten. Ett "Oj det här blev ju lite stelt" i rätt sammanhang skapar en connection, som om man har en hemlighet tillsammans. Men ifall det är stelt bara för att man inte känner varandra tillräckligt bra är det ju inte en höjdarreplik precis. Ett tips från coachen bara.
Och så finns det de stela tystnaderna. Jag har en hatkärlek till dem. Det är underbart att bevittna en pinsam tystnad mellan två andra människor. En sån när man bara kan luta sig tillbaka med ett flin, kanske till och med göra dem ännu mer obekväma genom att uppmärksamma det stela i situationen med nån irriterande replik, typ "Ja.. Här var det ju livat" (dock kan detta ha en motsatt effekt ibland eftersom det brukar framkalla skratt och därmed är den stela tysnaden bruten).
Men blir man själv utsatt för en stel tystnad är det INTE kul. Så fort tystnaden kommit är det nästan omöjligt att bryta den, och ifall man gör det blir det oftast med nån fråga om skola eller väder som är så lam att det är uppenbart att det enda syftet med den var att komma ur det obehagliga silentium man är i. Och ju längre det tar för en att komma på något att säga, desto mer meningsfull känner man att det man ska kläcka ur sig måste vara. Man känner svetten i pannan samtidigt som hjärnan jobbar på högvarv för att komma på något vettigt samtalsämne, kollar sig runt i hopp om att se någon person som kan rädda en från hela situationen. Man kanske rentav börjar nynna eller vissla. Till slut inser man att man lika gärna kan ge upp. Det är då man flyr efter att man ursäktat sig med att man ska "längst bak i vagnen" eller "träffa en kompis".
Sen finns det ju de stela tystnader där det är stelt av en anledning, typ när man möter ett ex eller gammalt ragg. Det är då man lättast bryter tystnaden genom att uttala stelheten. Ett "Oj det här blev ju lite stelt" i rätt sammanhang skapar en connection, som om man har en hemlighet tillsammans. Men ifall det är stelt bara för att man inte känner varandra tillräckligt bra är det ju inte en höjdarreplik precis. Ett tips från coachen bara.
Kommentarer
Trackback
