supersonics

Ljushallen. Dagen nästan slut, tålamodet likaså. Snö utanför fönstret i slutet av april och stämningen tryckt.
På skärmen står mitt namn. Likgiltigt styr jag stegen mot kansliet. Tänker att det kanske är min iPod. Tänker att det där USB-minnet kanske hittat hem tillslut.
Hon verkade förvirrad när jag frågade vad ärendet angick. Fumlade och fick upp ett kuvert. Hjärtat i halsgropen, jag såg direkt. Handstilen, sättet att skriva mitt namn. Hans namn.
Jag tog emot det. Jag var fjorton år igen och tryckte det mot magen när jag gick nedför trapporna. Kände hur det brände. Ville inte känna närvaron, mista kontrollen. Inte här. Inte nu. 

Han skrev att han inte ville att jag skulle göra det. Att det vore att klippa alla våra band. Han sa att jag blivit manipulerad, kallade mig namn. Det han inte vet är att jag gjorde det redan då. Sedan den juninatten har jag aldrig varit hans annat än på papper.
Jag brann, för första gången på väldigt länge. 
Ge mig en cigg.