supersonics

Så nu har det hänt, det jag visste skulle ske minst en gång under de här tre åren. Jag ramlade i trappan på skolgården. Nu är det ju sol så hela trappan och resten av skolgården är täckt av folk i shcteckiga solbrillor. Jag snubblade hursomhelst på sista trappsteget och helt själv var jag också. Okej om jag hade skrattat eller att det åtminstonde hade ryckt lite i mungiporna på mig, men nej nej istället skyndade jag generat därifrån. Lyckligtvist var det inga snygga treor där. Olyckligtvist var det precis framför de snygga entrepenörerna i ettan. Typiskt mig skulle mina sisters säga