supersonics

Sitter i vaktisrummet och äter billyspizza. I skolan. En lördag.
I högtalarna pumpas Satisfaction flitigt och i hjärnkontoret råder strejk.
Hur var mitt senaste dygn? Hur mår jag? Hur borde jag må? Kommer jag någonsin få tillbaks iPoden?
Med stora svarta bokstäver har någon skrivit S-et på min underarm. Eller ska det stå ta-S?
Whatever.
Fortsatte på vårat krogspår. Förade hos mig, vi sjöng, vi dansade. Och pratade.
Sedan Knast med vänner, det var intressant. Inte kul, häftigt eller galet. Intressant.
Fortsatte till mitt crib och stannade enbart vid donken.
Vi han knappt komma innanför dörren förrän alla låg i en hög på min matta.
Vi trodde nog alla tre att kvällen skulle få sitt slut där tills den fick en otippad vändning. Plösligt vaknar jag och Blondie har inte mindre en sex missade samtal från en och samma dvärg. Lite spontant sådär packade vi på oss alla kläder vi kom över och började den långa vandringen mot Axel's Hills. I ett bajsbrunt hus i en lägenhet vid fyratiden befann sig ett gäng ungdomar som drack sig fulla. Med nudlar som fyllekäk och mjölk som virke fortgick kvällen. Jag virrade runt med min oönskade följeslagare. Det spelade ingen roll hur mycket jag avvisade honom eller undvek. Han sa att han varit snäll mot mig. Att han trodde vi hade någonting och att tjejer ska man inte lita på. Hemskt.
Jag är en dålig människa. Inte ens när jag vaknade upp efter att ha skedat med hans bäste vän kände jag mig elak.