supersonics

Mamma säger att jag är så distanserad, frågar om det har hänt något. Nej det har inte hänt något, du känner bara inte mig. För det är svårt ibland, det känns som att jag lever dubbelliv. Nätterna tillhör mig, tillhör oss. Sen kommer jag hem och är lilla flickan igen, som städar, pluggar och ler. Jag är inte olycklig eller något, jag trivs med att leva i två skilda världar. Men hon blir ju orolig, får för sig att jag mår dåligt och att det är för att mina föräldrar jobbar så mycket, typ. Jaja, vi får väl gå på muséum eller något på söndag. Gosh.