supersonics

Jag bröt löftet endast några timmar efter förra inlägget. Har nu ett halvfullt ciggpaket och en skamsen själ. Varför är jag så svag? Känns inte helt okej. Min akilleshäl for sure. Pumpa Justin Bieber, Mejarn, så blir allt bättre. Det vet du. Har nu spenderat hela dagen med att kolla på alla youtube-klipp som finns med killen. Någon annan än jag som får flashbacks till höstlovet 2008? Då var det ett annat JB som gällde. Jonas Brothers för att vara mer exakt. Jag har sannerligen en märklig dragning till flickidoler. Fast det är lite mysigt måste jag ändå medge. De får mig att fantisera om villkorslösa romanser med ärliga avsikter. Vart tog den där kärleken vägen som dom sjunger om? När man blev kär stup i kvarten, när det inte var några spel, när allt inte handlade om perfektion in i minsta detalj. Det är fan stora projekt nu för tiden att hitta nån som man inte tvivlar på så fort nåt litet går snett. Vi borde låta hjärtat börja styra igen istället för hjärnan. Alla dessa jävla osäkerheter och denna oändliga tveksamhet dödar mig. Det DÖDAR mig! Det ska inte behöva vara svårt. Vi måste inte spela lidelsefulla spel för att fortsätta vara intresserade. En kille som är rolig, ärlig, sexig och mogen borde finnas runt varje husknut. För folk blir ju fortfarande kära. Kärleken har ju inte dött ut. Jag är en romantiker, men jag börjar fan lessna nu. Och det är lite för tidigt för det. Jag är inte ens sjutton år än. Det är nu man ska ha sina High School-romanser. Nu tar jag banne mig tag i detta och går och kärar ner mig. Det är på tiden. Eller hur?