supersonics

En bra kväll som kunde slutat så mycket bättre. Jag har en soft eftermiddag med de bästa. Möter upp Trygg på kvällschill. Kommer hem och möts av...en mor som uttalar de mest ångestfyllda ord som finns i en tonårings liv. "Mayhem, kan du komma in hit en stund. Vi måste prata."
Självklart vet jag vad det handlar om. Självklart så försöker jag panikartat tänka ut bra bortförklaringar.
"Jag har aldrig rökt en hel cigg i mitt liv. Jag följer bara med ut för att hålla sällskap. Ja, jag vet hur farligt det är och jag skulle aldrig börja. Ja, jag lovar att aldrig ta ett bloss till"
Min jävel till mentor och gympalärare har mailat BÅDA mina föräldrar och sagt att en lärare sett oss röka utanför A16. Han ska tydligen ha ett snack med oss i skolan också. Tur i oturen så bor jag hos mami denna vecka. Annars hade utgången av detta samtal sett annorlunda ut kan jag lova. Om det hade varit en papi-vecka hade jag nu suttit och gråtit med vissheten om att jag aldrig skulle få gå ut igen.
Mor min berättade istället om hur hon rökte i femton år och hur svårt det var att sluta. Hur farligt det är och hur dumt det är att börja.
Just nu är jag inte arg. Jag är rädd. För jag vet ju hur dåligt det är. Jag vet ju hur farligt det är. Jag är väl medveten om hur svårt det kommer bli att sluta. Jag vill inte dö ung i lungcancer. FAN. Men jag vill inte sluta. Kan jag sluta?
När kommer jag komma till den definitiva slutsatsen om att det är dags att lägga av för min egen skull. Det skulle vara skönt om jag kom till den insikten nu. Men hur mycket jag än vill, så är jag inte riktigt där än.